Ibland så orkar man bara inte mer.

I mer än ett halvår har BUP utrett mig nu (igen). Nu har de tydligen kommit fram till en diagnos, men jag kommer inte få veta vad fan som är felet på mig. I två år har jag mått åt helvete, och anförtrott mig åt dem, som enbart har ljugit och svikit, om och om igen. Jag är trött på meningslösa samtal med mellanvården, utredare och psykologer. Jag orkar inte mer nu! Jag har svarat på alla frågor, om och om igen. Berättat om och om igen om saker som jag bara vill glömma, för att dem ska kunna berätta vad som är fel på mig. De har försämrat min situation hemma, de har fått mig att må så jävla ¨dåligt, och sen får jag inte ens ta det av resultatet. Det känns bara så jävla meningslöst allting. Jag gråter, tårarna sprutar, Jag vill inte må såhär! BUP har inte hjälpt mig, de har bara fått mig att må sämre.

Jag ger upp nu, jag tänker aldrig mer sitta snällt och berätta om saker som skadar mig, aldrig mer lita på en människa från en myndighet, aldrig mer. Eller jo, min läkare på BUP, den enda som tagit mig på allvar och sett mig som en människa, inte som en smittförande sten.

.__.

Så har funktionen som gör att man kan lägga upp videoinlägg direkt på bloggen försvunnit, synd för jag hade en jävla massa skit jag ville ha upplagt. Dock så får jag en ny blogg snart, så håll ut kamrater!

Egentligen så är jag nog mindre mänsklig än du.

Jag blir alltid lite fundersam när folk påstår att jag är stark och modig. Sanningen är den att jag oftast är rädd, jag är nog egentligen rädd mest hela tiden. Allra räddast är jag för att förlora dem jag älskar, och det händer ändå gång på gång. Jonatan är nog den enda personen som får mig att slappna av och som jag inte är så jävla paranoid över. Jag litar på att han finns där, att han inte kommer försvinna än på ett tag. Jag tror att han är den ende som förstår mig till 98% procent, för mer än så kan man nog inte förstå. Jag är så otroligt glad över att han tar hand om mig när jag får psykoser och hallicunerar, även om det händer allt mer sällan nu. En annan sak jag är otroligt tacksam över är min läkare, Kai. Han är nog det förste som verkligen lyssnat och därefter tagit fram rätt medicin, nu slipper jag felmedicinering och mediciner som bara drar ner mig djupare. Han är fantastisk. Fantastisk är också min mentor, Mr Gälldin. Få lärare bryr sig nog så mycket som han gör (okej, Mr Ryberg också, som faktiskt t.o.m har hjälpt till med min utredning genom att svara på en jävla massa frågor osv, helt frivilligt.) Så har vi Lollo, älskade vännen. Tack för att du var den enda som stannade vid min sida under hela perioden när allt var så jävla skit. Tack för att du orkade lyssna på mitt jävla gnäll, och tillochmed dra med mig till Danmark. Klara, tack för att du aldrig gav upp på mig och stannade hos mig igenom precis allt. Jag kommer aldrig någonsin kunna tacka dig nog. Axel, du är en av dem finaste personer jag träffat. Även om jag lyckades gå i samma skola som dig i två år utan att inse det. Bou, du är br00tal och jag är otroligt glad över att vi är vänner igen. Bex, du är min syster, tack för allt. Bella, du måste klara dethär. Du ska överleva, och jag ska finnas där för dig då. Jag är otroligt ledsen för allt dethär, du ska inte behöva bli så grovt misshandlad att det blir kritiskt för din överlevnad, bara för att du älskar mig. Jag är så otroligt ledsen älskade vännen min. Och ni idioter som gör dethär, skadar dem jag älskar och skrämmer livet ur mig, Mina brutala vänner (nej, inte Bou) kommer att slå sönder er och äta upp era hjärnor. Bara så ni vet. Ni, mina fantastiska punkarsvin där nere i gbg, ni betyder otroligt mycket för mig, tack.

När det gäller mitt liv rullar det på precis som vanligt, och förutom hur den närmsta veckan har varit så mår jag bra. Min pojkvän älskar mig och jag älskar honom. Mina vänner älskar mig och jag älskar dem tillbaka.  Snart (när jag är färdig med min utredning dvs.) så kommer jag få åka bort, till vilket land jag nu känner för, dock inte Japan efter som det kostar så förjävligt mycket. Just nu funderar jag en hel del på Tanzania, eftersom pojken kommer åka dit och jobba senare och jag vill se att det inte är jättefarligt där. Jag tänker en del på italien också, eftersom jag spenderat så mycket tid där förut och jag verkligen älskar det landet. I torsdags interjuvades jag i dagbladet (och 3 andra småtidningar förövrigt) och världen älskar mig. Jag hamnade till och med på omslaget, take that motherfuckers! Folk gillar min stil, och jag gillar dom som gillar mig. Jag saknar Cissi något otroligt, tack för allt du gjort för mig. Må du vila i frid älskade vännen min.<3
Nu hade jag tänk att krypa ner i sängen och läsa H.P och lyssna på kent, så puss i ögonen på er bloggläsare
(som börjar bli ganska många nu faktiskt, men ta och bevaka bloggen så att det ser lite mer kickass ut än min sexiga besöksräknare som bara jag kan se :*

Var snälla mot varandra nu,
Love,

kärleksberusning

Ibland finns det inte ord. Mitt bloggande är ganska patetiskt, men det gör mig lycklig. Jag skiter fullständigt i att typ ingen läser eller komenterar, jag gillar att blogga ändå. Jag hade iallafall lovat ngn att slänga in en text om vilken musik jag lyssnar på. Och det är olika, jätteolika. Idag har det varit en massa Broder Daniel, mest för att idag var lite av en deppdag, och då behöver jag min BD. Annars blir det en massa kent, en massa Eyes set to kill och en massa Scooter dom senaste dagarna. Men jag lyssnar på så jävla mycket blandad musik, allt från mespop till post hardcore. So well... jag antar att jag är småkonstig. Nu borde jag egentligen gå tillbaks till mitt rum (min data har gått sönder, så jag lånar familjens) och pussa lite på Jonatan, fast han är tråkig och spelar ps2 bara för att jag gick och skrev. Han är gay och vi gillar't! Min gay<3
Och ja, jag är lullig och lycklig och kärleksberusad. Denhär texten suger, men jag är lycklig så fuck off!<3

I used to be Schizophrenic, but we're okay now.

Det har slagit mig hur otroligt olik migsjälv jag kan vara. I skolan, med min klass, är jag dryg och bitchig därför att dom har sårat mig och brutit ner mig. Jag ser ingen anledning att försöka vara vän med några som endå bara skadar mig. Bland folk jag inte känner, i skolan, på stan, var som helst, så är jag oftast hyperaktiv och attentionwhore. Men dom som jag känner på riktigt, dom jag litar på och som jag älskar: Dom känner mig. Det riktiga jag. Någon som kan vara social utan att vara förmycket, någon som kan vara seriös, någon som kan vara rolig utan att vara korkad. Det är kanske bara ett fåtal som känner den riktiga, bra jag, och dom räcker för mig. Jag behöver inte vara populär sålänge jag är bekräftad och speciell, vilket jag blir med mina äkta vänner. När jag isolerade mig så visade det sig vilka dom äkta vännerna var, vilka som brydde sig tillräckligt för att bryta ner väggarna jag byggt upp. Dom var inte många, men dom var tillräckliga. Dom människorna som sett mig när jag varit som mest sårbar, vet att jag har svårt att gråta, ännu svårare med folk. Därför är min garderob min gråtplats, att stänga in mig i min garderob är ett sätt att fly från världen en stund. Jag har gråtit många tårar därinne, och den platsen är helig för mig. Ingen annan en jag är någonsin där inne, den är min och ingen annans. Hade det inte varit så litet hade jag nog bott därinne. Inget ställe gör mig tryggare när jag stressad. Ett annat ställe som betyder otroligt mycket för mig är mina gungor, min tillflykt oavsett hur jag mår. Jag kan sitta i flera timmar med min älskade musik på min älskade gunga, och flyga längs himlen med lurar i öronen. Gungor är frihet, och att sitta där är otroligt mycket, oavsett om man är ensam eller med massor med folk, så ger det mig trygghet. Göteborg är den stad som jag känner mig tryggast i, kanske för att jag har lyckliga minnen från den staden, och norrlänsk dialekt gör min trygg och får mitt hjärta att hoppa lite. Rosa är min favoritfärg och jag har insett att jag tycker svenska är ganska vackert ändå, vissa svenska ord känns så mysiga att uttala. Jag har egentligen inte tid att blogga nu, jag måste göra en textanalys och en bilduppgift, och om ett tag så kommer Jonatan, humtelidum. Jag antar att jag får skriva ett inlägg sen, och nu får ni lite nya & gamla bilder, enjoy

Jag gillar denhär. Men inte denhär. Folk gillar regnbågsfluff

Rosa är grejen. och jag saknar lucas. Midsommar 08.
such a bitch.

Nytt liv och ny styrka.

Det var två månader jag senast skrev. Jag behövde den tiden ensam, för att kunna bygga upp mig själv, och nu är jag stark, stark och lycklig. Ja, jag kan använda det ordet. Det finns en punkt i livet när man inser att "Jag kan inte fortsätta såhär, jag måste göra något." Jag nådde den punkten, och jag klättrade upp. Visst gjorde det onte, visst var det jobbigt, men jag klarade det. Det beror kanske till stor del på Jonatan, men en del gjorde jag själv också. Jag är inte beroende av honom för att överleva, jag kan faktiskt leva även om det tar slut mellan oss. Jag har mognat och vuxit som person. Jag har ett liv, ett liv jag värnar om. Jag har vänner, intressen och faktiskt... en framtid. En framtid som inte behöver vara kaos, smärta och död. Jag har börjat om på nytt, därav det nya bloggnamnet och ja. Men dom gamla inläggen får vara kvar, kanske som motivation för att inte hamna där igen, för det är det sista jag vill. Bambi låter jag vara död, och han låter mig vara levande. Någonstanns i hjärtat bor han fortfarande, men som ett minne och som en försäkring om att jag faktiskt upplevde tiden med honom. I en annan del av hjärtat bor Lollo, Elin, Bou, Felle, Nemo, Liwiah, Klara,Ems,Karro och alla dom som var eller fortfarande är otroligt nära vänner till mig. Även om många av dom lämnat mig, så finns minnen i hjärtat eftersom jag lovat dom att aldrig glömma. Men den mest speciella delen tillhör Jonatan, för lyckan och kärleken han gett mig. För att han hjälpt mig trots att han själv gick sönder, för att han trodde på mig när jag inte gjorde det själv. Jag älskar den pojken, min magi och min kärlek. En del av min friskhet är också tackvare Sebastian, för att du peppade mig och gjorde mitt självförtroende starkare samt fick mig att börja blogga igen. Lollo och Klara förtjänar ett ett extra omnämnade, för att ni aldrig lämnade min sida, fast jag var elak och orättvis. Ni är så otroligt äkta, och jag är oerhört tacksam för att jag kan kalla mig eran vän. Ni två har gjort mig starkare. Stark nog att bygga upp ett nytt liv på en stadig grund av lycka och kärlek.

MinRubrikÄrGay.

Jag har mått för dåligt för att orka updatera. Alex och jag är inte tillsammans längre, och Darlarnaresan gick totalt åt helvete.
Ta hand om er

Håkan Hellström och regn.

Så sitter jag tillsammans med Bella i bilen påväg till darlarna, påväg mot frihet och festande. Påväg mot... livet. Livet helt och hållet. Psykbryt kommer jag inte få, nejnejnejnej. Jag sitter med ångest nu, men det fixar sig. Jag ska försöka slänga upp ett blogginlägg varje dag därifrån, men vi vet ju alla hur jag är.
Ifall min käre bror läser dethär vill jag att du ringer mig, för jag är fortfarande ganska så sur på dig och jag vill fan prata ut om det, och jag har inte ditt nummer.
Och ifall Alex läser får han gärna ringa också, för jag vill prata med dig med, för du är underbar, kärleken min<3

Slänger in ett bättre inlägg om en stund, och bilder från photoshooten igår. ILY bitches.<3

Tysta svarta tårar.

Ibland krashar det bara, ännu en gång. Men vet ni vad? Jag orkar inte bry mig. Visst, jag har fått återfall med rakbladen, men vet ni vad, Det gör inget. För nu ska jag försöka ännu en gång. Även om mina armar alltid kommer vara fyllda av ärr, vill jag kunna säga att jag faktiskt inte skär mig längre. Jag vill kunna säga att jag är frisk, men att ärren är kvar som spår och minnen av min sjuka period. Ärren är inte hemska, om något är hemskt är det såren, men ärren är läkta, bara en antydan om det som varit. Jag skriver om mitt självskadebeteende öppet, därför att jag vill kunna hjälpa och nå ut till andra. Problemet breder ut sig mer och mer, och det görs faktiskt inte mycket åt att det är så många som skär sig, bränner sig, och på andra sätt skadar sig själva. Jag önskar nu att någon sagt till mig, den gången när jag var nio år och stod med en kniv i handen att; vänta, gör inte sådär. Det finns bättre sätt. Istället tog jag kniven och skar längs insidan av mitt lår. Jag visste inte då att det fanns så många fler som gjorde som jag, det var min egen hemlighet och jag var inte normal alls, jag var värdelös, jag borde ha ont, det är det enda jag förtjänade. Jag fortsatte och fortsatte, och nu är jag fast. Fast i ett beroende, men det ska få sitt slut. Jag har hela tiden sagt att jag inte vill sluta, och ja, det var sanning då. Men nu vill jag faktiskt kunna lämna allt det hemska och sjuka bakom mig. Jag vill kunna känna mig stark, utan att rakblad i handen. Visst älskar jag rakbladen, visst älskar jag lugnet dom ger mig, men dom skadar mig så oerhört. Så jag försöker släppa dom nu. Jag säger inte att jag kommer klara det denhär gången, jag vet att det nästan säkert kommer ett återfall, men so what? Det viktiga är att jag försöker, och jag vill. Kanske blir jag fri nu, kanske tar det år. Men jag vet att någon gång ska jag kunna se ner på mina armar och det enda jag ska se är vita, blekta, läkta ärr.
För friskheten ska segra, och jag ska slåss för att överleva.

Men fuck off jävla slampa.

Jag har ingen kreativitet, jag försöker skriva, men det blir bara ord utan mening och jag går sönder. Förut kunde jag leva på mina egna ord, att skriva var en terapi, men nu går det inte längre. Har jag förmågan att kunna livnära mig på dethär fortfarande? Min svenska har försämrats en hel del under våren, mitt ordföråd blivit sämre och jag kämpar hela tiden för att kunna återgå till det språk jag en gång hade. Jag kämpar igenom bok för bok utan att uppfatta orden, någonting har gått väldigt snett i mitt inre. Alex är i paris, träffade honom igår innan han åkte, det var en massa kärlek och trygghet, och sen åkte han till Paris. Jag saknar honom en heldel, menmen, fyra dagar kvar nu, det kan jag klara. Det ska jag klara. Jag har kraft och livsvilja, för första gången på väldigt länge kan jag se en framtid.

Jag älskar dig, stå ut med mig.

Det krävs egentligen så jävla lite. Så jävla lite för att flytta mig ner ifrån minus till plus. För att göra mig lycklig, för det är så jag fucking är, L Y C K L I G, inte hela tiden, men till stor del. Jag har slutat skära mig, eller ja, jag försöker, och jag vill faktiskt. Min lycka har föds, och jag kommer på mig själv med att gå och le utan anledning. För mig är det helt otroligt. Min lycka kom med en pojke, Alex. Han fanns hos mig under en period när jag mådde skit, fanns, intalade mig att jag faktiskt var någon, att jag faktiskt var värd någonting, att jag kunde bli älskad på riktigt. Jag litade på honom, och förstod efter ett tag att jag älskade honom, och inte bara som vän. Så jag berättade det för honom, och ja... vi blev tillsammans. Jag vet att det gick fort, att det inte var "bra" av mig att bli tillsammans med min kompis storebror osv. Men låt mig vara lycklig över dethär, snälla? Jag är verkligen kär i honom, mer kär än jag varit någonsin förut. Jag älskar honom mer än jag älskade Bambi, det är jobbigt att säga det men samtidigt kan jag inte förneka det som är så uppenbart; Jag älskar Alexander Skoog. Han är det finaste och det bästa som hänt mig. Låt mig vara kär, fjollig och lycklig, för det är så jag har blivit. Jag är glad.
Sen ska jag nämna min bästaste vän lite smått här också; Bou. Vår vänskap har kanske inte varit den bästa dom senaste månaderna, jag har varit depp och ego, och hon PMS:ig x100. Men jag kommer alltid älska dig vännen, du är underbar.<3

Förklaring (och försoning?)

Det är inte lätt att förstå hur jag mår, och det är inte lätt att förklara. Men tänk dig detdär lilla hugget i magen när man känner i väskan och plånboken inte ligger där. Den känslan har jag flera dagar i sträck. Oftast hittar man plånboken i väskan när man känt efter ett tag, men jag vet inte vad jag letar efter och därför kan jag inte heller finna det. Sen min nedstämdhet, tänk dig dina allra bästa vänner, och så dödar du dom. Den ledsamheten, den är min älskare och vi går hand i hand. Alla har vi varit med om svek, men tänk när du inte längre har några "nära" vänner. Lägg till att någon gör något som är så fruktansvärt att du fylls av smuts och skam, och plussa på några rakblad,knivar, och ett antal mediciner. Där ungefär, är mitt mående just nu. Min siutation. Jag hatar frågan "Hur mår du?" för oavsett hur jag svarar förstår ingen mitt svar ändå. Dock har jag ändå några kvar; Ems, Nicole, Jonatan och Klara har ännu inte lämnat min sida. Fast... det är ju egentligen bara jonatan som jag träffar någorlunda ofta. Sen jag slutade skolan har jag inte träffat Nicole, Ems har jag inte träffat sen Valborg och Klara likaså. Älskade vännerna mina, ni är oerhört viktiga för mig. Och när allt är bra igen ska vi dansa med älvor och klappa drakar, jag lovar. Min framtidstro existerar kanske inte, men det beror på att jag inte är en människa, det är jag inte. Jag är magi. Tro mig inte, eller kalla mig sjuk, men jag vet att det är så. Mitt hjärta bär min sanning, och sanningen är att när jag är stark nog, och har återhämtat mitt psyke, då kommer jag kunna flyga högt. När jag betraktar er från min gränslösa höjd kanske jag kan tänka på er ibland, men vi tillhör skilda världar. Jag hör inte hemma i denhär världen, men jag kan komma hem ibland, till min värld. Ni säger att det är psykoser, jag säger att det är resor. Resor hem, resor hit, resor till olika platser. Jag har bara sett denna och två till, men jag vet att det finns många olika. Det är sanningen.

तित्ता, जग हर स्किल्ल्ज़!

Ja, jag vet att mina ögon ser olika stora ut, jag venne varför.
Ja, jag vet att mina sår/ärr syns, too bad.
Ja, ja vet att TVn hörs i bakgrunden.
Ja, jag vet att min röst är cp.

Och vad vet om när hjärtat kan bränna För kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva

Varför saknar jag honom? Varför älskar jag honom fortfarande? Varför har jag blivit en helt annan person sen han dog? Varför är han död? Frågorna lämnar inte mitt huvud för en sekund, allting snurrar och utan att jag lyckas hejda det rinner den första tåren ner längs kinden, och snart följs den av hundratals jämnlikar. Regnet är här och jag drunknar. Jonatan har jag dessutom inte träffat på en vecka nu, och jag saknar honom. Saknad är ungefär allt det som fyller upp mitt inre just nu. Jag är inte längre tom, jag är full av saknad och ångest, klart att allt inte får plats och läcker ut som tårar då. Jag har slutat se tårarna som ett uttlopp för min svaghet, jag har nästan slutat notera dom. Dom har blivit självklara i min vardag, nu går det inte längre veckor mellan tårarna, nu är det timmar. Skolan har jag nu totalt och fullständigt slutat i, jag orkar knappt gå ur sängen och jobbar heltid med att överleva när skulle jag hinna med skolan då egentligen? Så nu har jag ju iallafall inte längre någon ångest över skolarbetet och jag slipper betygshets. Jag har gått från att vara MVG:barn till avhoppare, och jag vet inte ens hur det egentligen gick till. Helt plötsligt bara rämde hela fasaden och måendet som hade pågått i flera år, fast undangömt och under lager av smuts och skam, tog plötsligt över mitt liv. Jag inser hur tråkig min blogg måste vara att läsa för alla dom som inte är jag. Mitt liv, så som jag levde det, hade varit fyllt av bilder och inlägg om helt sjuka saker, istället är min blogg nu bara fylld av mina tankar och om min saknad. Jag inser kanske att jag använder bloggen helt fel, för jag använder den egentligen bara för att skriva av mig om allting som hänt. Men ändå sitter jag här och vänder in och ut på mina känslor på en blogg på internet. Jag vet inte ens varför, men jag känner ändå att jag på någotsätt vill nå ut, vill kunna berätta att precis så här är det, precis så här finns det faktiskt folk som mår, precis så här kan ett liv förstöras, och precis såhär blev jag förstörd, pågrund av skolan, vänner, familjen och självmord. Det formade mig till den jag är idag. Dom som kände mig innan jag blev såhär, dom som kände den svarthåriga sarkastiska tjejen, som aldrig någonsin var svag, som alltid var stark, som alltid skrattade och hade en kropp som var relativt oförstörd, dom vet inte vem jag är längre. Dom säger att min sjukdom förstört mig, men det anser jag inte att den har. Ibland, om än bara för korta stunder, ibland bara för en sekund, kan jag känna mig så stark och oförstörbar, så som jag var sommaren 07. Då hade jag ändå kämpat mot mobbning och deprissioner, ätstörningar och självhat. Men just den sommaren, sommaren 2007, då var jag så jävla lycklig. Inte kunde jag då ana, att precis ett år senare, sommaren 2008, skulle ett helvete ta sin början och bryta ner mig. Inte kunde jag då ana att jag skulle många av mina vänner försvinna, att en självmordsvåg skulle ta så många av dom. Inte kunde jag då ana att jag skulle hamna i en sådan deprission att jag skulle vara tvungen att hoppa av skolan, och inte kunde jag alls ana att jag skulle förlora min stora kärlek. Inte visste jag att en människa, skulle kunna göra mig så illa att jag inte ville leva längre. Det förstod jag inte, jag visste inte att jag skulle ge upp mina drömmar, men det har jag nu gjort. Snart är det sommarlov, och sommaren 2009 tar sin början, snart har jag klarat av ett år med domhär känslorna, ett helt år. Jag vet inte hur sommaren 2009 ska te sig, men jag ska göra allt jag kan för att jag inte ska behöva uppleva sommaren 08 i repris.

Kill me. Just fucking kill me.

Jo, jag knallade iväg till skolan, kände mig verkligen helt jävla lost när jag var där. Lyckades hitta Sasha och Emma efter 10 minuters letande efter mitt skåp (som jag förövrigt aldrig hittade...) Så jag satt med dom en stund, lustigt nog utan ångest. Jag mådde bra, men så självklart blev jag övermodig, och begav mig till Engelska lektionen utan en tanke på att förbereda mig ett dugg mentalt för att möta min klass. Så tja, jag dog. Lektionen var hemsk. Jag satt där, och varje sekund dog jag lite mer. Jag satt där och verkligen hade ett jävla pokerface. Dom får inte se mig svag, dom får inte se mig gråta, Dom får inte se mig skada mig själv, Dom får inte se mig försvinna in i en annan värld, Dom får inte, Jag får inte. Tankarna gick bara runt i huvudet tills jag helt enkelt inte orkade mer. Jag klarade av lektionen, klarade av att prata med ett fåtal människor efteråt, men såfort jag lämnade skolbyggnaden kollapsade jag. Jag satt utanför skolan och grät, livrädda små sexor passerade "åh herregud, titta emot! Hon gråter" No shit, Sherlock. Jag dog, betedde mig som en dryg bitch mot alla som undrade om jag var okej, torkade mina tårar och begav mig hemåt. Så kom jag hem, satt ensam en stund och bara vilade, tänkte,försökta återhämta mig från skolan, och precis när jag kommit in i någon form av lugn, kommer min syster hem, kaos, skrik och bara... Ångest. Sen kom mamma och pappa hem, och jag skulle iväg och rida, som jag var otroligt lycklig över, därför att jag mår bra av det. Då går min syster på mig, jag bryter ihop, och klarar inte av att åka till stallet, trots att jag så jävla gärna ville rida. Så nu sitter jag här och bara känner mig tom och samtidigt full av ångest, när jag egentligen kunde suttit på hästryggen och mått bra. Jag hatar det.

När idag blir igår, kommer du att älska mig då?

Jag ska till skolan idag. Ångest Ångest Ångest för det, men det är en liten seger i att klara av det. Jag är fullkomligt livrädd, Sitter och skakar medans jag skriver (TVÅ TIMMAR KVAR!) och har en extrem ångest. Det känns som om jag kommer krasha, inte orka, låta skolan döda mig, låta den bryta ner mig som så många gånger förr. Jag vet ju att jag kommer få så många frågor om var jag varit, och varför jag inte varit där. "Jag är deprimerad." Nej, jag vill inte svara det, jag vill inte att dom ska veta, Vill inte att dom ska veta om mina svagheter, Vill inte att dom ska få se mig, Vill inte låta dom bryta sig in under min fasad. "Varför har du så många ärr, Hanna?" Vad ska man svara? "Jag skär mig" "En tiger attackerade, en ångesttiger". Det är väll dom svaren jag jag brukar svara, mest för att få folk att sluta fråga och hålla käften. Om någon har skärsår och ärr på armarna, vad tror man då att någon gjort? Ramlat i trappen? Herregud. Jag orkar inte. Mina armar är dock fria från nya skärsår idag, det enda som syns är mina ärr, och trots att jag egentligen inte vill lär jag väll gömma mig under en långärmad tröja, så slipper jag komentarer och frågor. Idag är jag fylld av självförakt och hat över min kropp, mina röda ärr, mina vita ärr, mina sår och mitt utseende. Idag gömmer jag mig, idag är jag feg. Idag glömmer jag allt detdär om mod som varit viktigt för mig, Idag gömmer jag allt detdär som jag egentligen värdesätter; Sanning och Mod. Idag ska jag möta världen, feg. Nej! Jag är stark, jag kan klara dethär! Idag ska jag möta världen; som mig själv, Med allt det som är jag.

Sometimes; I wish I was the wind so I could fly away from you.

Jag känner mig så trött, okreativ och ja... seg idag. Satte igång och skulle städa mitt rum, men jag orkade helt enkelt inte. Jag är för trött och... smådeppig. Jag vill ligga i min säng och dricka varm choklad, men vi har ingen mjölk hemma ens. Hela världen verkar vara emot mig idag, och det suger. Vissa människor anser ju att jag borde ta mig in till stan, men jag har ingen ork att vara social, inte ork att gå till tunnelbanan, inte ork att gå ur sängen. Jag vill inte. Jag vill bara sova!
äh, slänger in en bild på migsjälv, från sommaren...03? Bara för att ge inlägget en mening.

To kill them - I have to kill myself.

Så nära
Men ändå så långtbort
Jag kan nästan snudda vi lyckan
När jag sträcker ut mina fingertoppar
Men ständigt drar den sig framåt
Kan jag hinna ikapp tiden?
Vill jag ens det?
Jag vill hitta lyckan
Men också leva varje ögonblick.
Också i smärtan och kaoset
.Jag vill överleva
Men inte snabbspola igenom livet.
Jag vill bli älskad och åtrådd
Men är det samma sak som att vara lycklig?
Det vet jag inte
Och att söka innan jag vet
är det nödvändigt?
Vad är det jag jagar,
kärlek eller lycka?

Forever was a little bit shorter then we thought

Så, tillbaks till verkligheten. Kunde dom inte unna mig ens en dag av lycka? Förtillfället är Jonatan här (finasten, jag älskar honom.) och trots det, trots att han är här så saknar jag Bambi. Min pojke som jag älskade så. Han dog,

han lämnade mig här. Varje dag är en saknad.
Ett utdrag ur en gammal text jag skrivit;

"Hösten har färgat löven röda och jag sitter på tåget till göteborg, till Bambi, min finaste pojkvän.Jag känner lyckan sprida sig i bröstet när jag inser att om bara någon timme, så kommer vi träffas igen, det var ändå två veckor sen sist, vi har båda haft dåligt med pengar och inte kunnat träffas. Men nu är jag påväg, påväg till honom. Jag har saknat honom, trots telefonsamtal och sms varje dag, jag har saknat hans läppar och hans händer, hans skratt, hans mummlande i sömnen, jag har saknat honom, den delen som måste upplevas och inte höras över en telefon. Jag har aldrig upplevt en såhär stark kärlek förut, och nu, nu när jag har kärleken här hos mig, fylls jag av hopp och glädje, jag är lycklig. Jag har mått så fruktansvärt dåligt men nu sjunger lyckan i bröstet och jag fylls av hopp om framtiden. Bambi, eller Robin som han egentligen heter har räddat mitt liv. Hans lycka har smittat av sig på mig och vi ler i kapp när han hämtar mig på stationen. Det är kyssar av kärlek och sex som är vackert. Han är så oerhört vacker, så underbar, så...magisk. Han är det absolut bästa som någonsin hänt mig, så otroligt underbar och otroligt vacker. Min älskade Pojke, mitt liv."


"Döden tog min älskade.
Han dog. Älskade jävla kaospojke, varför?När hans mamma ringer mig, när jag hör hennes röst behövs inga ord. Redan innan hon sagt någonting förstår jag att han är död. Varför? Han skulle in på ett nytt behandlingshem, han var hemma en natt. En natt. Han knöt fast ett rep i en av bjälkarna i taket på sin älskade vindsvåning, helt inredd i svart, satte en snara runt halsen, sparkade undan stolen, och dog. Jag behövde honom, men han dog, trots att jag älskade honom mer än livet dog han. Jag är trasig och sönderslagen. Varför hör inte min fantasyfamilj av sig? Deras syster är gravt deprimerad sedan innan och hennes älskade har dött, varför finns dom inte här?! "

Smärtan blir inte mindre, tiden läker ingenting. Man lär sig bara att leva med att hjärtat har gått sönder, att ens kärlek inte räcker. Jag älskade honom, och det gör jag fortfarande, trots att han är död. Död. Det har gått mer än ett halvår nu, men jag är inte över det. Jag var så oerhört kär i honom, och jag vet att han älskade mig nästan mer än jag älskade honom. Han var det jag levde för, han var mitt liv. Hans död, den dödade delvis mig också.

Hela världen är så underbar (om man är korkad tom och glad)

Idag känns som en bra dag. Känner mig nästan helt ångestbefriad och nästan... glad? Längesen jag verkligen kände mig såhär. Iallafall så har pappa stannat hemma idag (tydligen får jag inte lämnas ensam längre. lol) så snart ska vi två ta oss iväg till kista galleria för att äta lunch och köpa en ny mobiltelefon till mig, jag har ju en tendens att ha sönder mina (Y). Imorgon ska jag förmodligen dra med pappa in till stan under förmiddagen, och strosa runt i stan medans han har möten, och sen är det ju långhelg så hela min familj kommer vara hemma med mig. Förhoppningsvis ska jag ta mig lite kraft och vilja, så jag kan åka in till plattan och träffa mina underbara vänner där. Jag saknar dom. Påtal om att sakna, så inser jag hur många vänner jag tappat kontakten med pågrund av mitt psyke just nu. Jag ska höra av mig såfort jag mår bättre, och orkar, jag lovar. För jag saknar er, helt galet mycket. Förövrigt så har jag fixat komentargrejen, nu kan även vanliga dödliga komentera! (men kom igen nu, jag vet att ni vill)
Nu ska jag åka, så puss i ögat på er, se er för när ni går över gatan, and keep away from sharp objects!

Jag drunknar i mitt hat

Hennes ångestfyllda skrik skär
som rakblad

genom nattens mörker.

Blodet rinner ner

från hennes armar
precis som regntårarna

från hennes
sorgtunga ögon.

Hennes nakna kropp bär
spåren från hennes år av kaos.

Måhända att hennes hjärta
fortfarande slår,

Men smärtan hjärtat orsakar
får henne att slita ur det
ur sitt bröst.

Med hjärtat i handen

och själen i mörker.

Dör hon.

Ser ni hennes smärta nu?

I could'nt beat them, So I joined them

Eftersom alla andra har så jättefina bloggar, så startar jag min alldeles egna! Mysigt värre, eller hur? Dels så blir det väll en heldel vanligt bloggande, men jag ska försöka publicera iallafall något jag skrivit, en ordentlig dikt eller text.
Eftersom man tydligen ska ge lite info om sig själv så kan jag väll också göra det;
Jag är dryg mot folk som är fula eller irriterande, såvida jag inte känner dom.
Jag går inte i skolan längre, eftersom jag är deprimerad.
Jag hänger en del på plattan, lyssnar båda på "skrikmusik" och j-rock.
Jag bits, och blir kåt på vampyrer.
Jag är fast i ett självskadebeteende som jag inte ens vill ta mig ur, för jag bryr mig inte om blickar på mina ärr. Ni kan titta bort om det stör er.
Och ja, jag är bisexuell, inte för att det är "trendigt" utan för att jag både gillar killar och tjejer.
Bröst är vackra.
Jag kan framstå som en bitch, och jag kan vara en också, så det är chill.
Jag är medveten om mina brister, men är faktist snällare irl... oftast.