När idag blir igår, kommer du att älska mig då?

Jag ska till skolan idag. Ångest Ångest Ångest för det, men det är en liten seger i att klara av det. Jag är fullkomligt livrädd, Sitter och skakar medans jag skriver (TVÅ TIMMAR KVAR!) och har en extrem ångest. Det känns som om jag kommer krasha, inte orka, låta skolan döda mig, låta den bryta ner mig som så många gånger förr. Jag vet ju att jag kommer få så många frågor om var jag varit, och varför jag inte varit där. "Jag är deprimerad." Nej, jag vill inte svara det, jag vill inte att dom ska veta, Vill inte att dom ska veta om mina svagheter, Vill inte att dom ska få se mig, Vill inte låta dom bryta sig in under min fasad. "Varför har du så många ärr, Hanna?" Vad ska man svara? "Jag skär mig" "En tiger attackerade, en ångesttiger". Det är väll dom svaren jag jag brukar svara, mest för att få folk att sluta fråga och hålla käften. Om någon har skärsår och ärr på armarna, vad tror man då att någon gjort? Ramlat i trappen? Herregud. Jag orkar inte. Mina armar är dock fria från nya skärsår idag, det enda som syns är mina ärr, och trots att jag egentligen inte vill lär jag väll gömma mig under en långärmad tröja, så slipper jag komentarer och frågor. Idag är jag fylld av självförakt och hat över min kropp, mina röda ärr, mina vita ärr, mina sår och mitt utseende. Idag gömmer jag mig, idag är jag feg. Idag glömmer jag allt detdär om mod som varit viktigt för mig, Idag gömmer jag allt detdär som jag egentligen värdesätter; Sanning och Mod. Idag ska jag möta världen, feg. Nej! Jag är stark, jag kan klara dethär! Idag ska jag möta världen; som mig själv, Med allt det som är jag.