söndag 22 november 2009

Ibland så orkar man bara inte mer.

I mer än ett halvår har BUP utrett mig nu (igen). Nu har de tydligen kommit fram till en diagnos, men jag kommer inte få veta vad fan som är felet på mig. I två år har jag mått åt helvete, och anförtrott mig åt dem, som enbart har ljugit och svikit, om och om igen. Jag är trött på meningslösa samtal med mellanvården, utredare och psykologer. Jag orkar inte mer nu! Jag har svarat på alla frågor, om och om igen. Berättat om och om igen om saker som jag bara vill glömma, för att dem ska kunna berätta vad som är fel på mig. De har försämrat min situation hemma, de har fått mig att må så jävla ¨dåligt, och sen får jag inte ens ta det av resultatet. Det känns bara så jävla meningslöst allting. Jag gråter, tårarna sprutar, Jag vill inte må såhär! BUP har inte hjälpt mig, de har bara fått mig att må sämre.

Jag ger upp nu, jag tänker aldrig mer sitta snällt och berätta om saker som skadar mig, aldrig mer lita på en människa från en myndighet, aldrig mer. Eller jo, min läkare på BUP, den enda som tagit mig på allvar och sett mig som en människa, inte som en smittförande sten.

tisdag 6 oktober 2009

.__.

Så har funktionen som gör att man kan lägga upp videoinlägg direkt på bloggen försvunnit, synd för jag hade en jävla massa skit jag ville ha upplagt. Dock så får jag en ny blogg snart, så håll ut kamrater!

måndag 5 oktober 2009

Egentligen så är jag nog mindre mänsklig än du.

Jag blir alltid lite fundersam när folk påstår att jag är stark och modig. Sanningen är den att jag oftast är rädd, jag är nog egentligen rädd mest hela tiden. Allra räddast är jag för att förlora dem jag älskar, och det händer ändå gång på gång. Jonatan är nog den enda personen som får mig att slappna av och som jag inte är så jävla paranoid över. Jag litar på att han finns där, att han inte kommer försvinna än på ett tag. Jag tror att han är den ende som förstår mig till 98% procent, för mer än så kan man nog inte förstå. Jag är så otroligt glad över att han tar hand om mig när jag får psykoser och hallicunerar, även om det händer allt mer sällan nu. En annan sak jag är otroligt tacksam över är min läkare, Kai. Han är nog det förste som verkligen lyssnat och därefter tagit fram rätt medicin, nu slipper jag felmedicinering och mediciner som bara drar ner mig djupare. Han är fantastisk. Fantastisk är också min mentor, Mr Gälldin. Få lärare bryr sig nog så mycket som han gör (okej, Mr Ryberg också, som faktiskt t.o.m har hjälpt till med min utredning genom att svara på en jävla massa frågor osv, helt frivilligt.) Så har vi Lollo, älskade vännen. Tack för att du var den enda som stannade vid min sida under hela perioden när allt var så jävla skit. Tack för att du orkade lyssna på mitt jävla gnäll, och tillochmed dra med mig till Danmark. Klara, tack för att du aldrig gav upp på mig och stannade hos mig igenom precis allt. Jag kommer aldrig någonsin kunna tacka dig nog. Axel, du är en av dem finaste personer jag träffat. Även om jag lyckades gå i samma skola som dig i två år utan att inse det. Bou, du är br00tal och jag är otroligt glad över att vi är vänner igen. Bex, du är min syster, tack för allt. Bella, du måste klara dethär. Du ska överleva, och jag ska finnas där för dig då. Jag är otroligt ledsen för allt dethär, du ska inte behöva bli så grovt misshandlad att det blir kritiskt för din överlevnad, bara för att du älskar mig. Jag är så otroligt ledsen älskade vännen min. Och ni idioter som gör dethär, skadar dem jag älskar och skrämmer livet ur mig, Mina brutala vänner (nej, inte Bou) kommer att slå sönder er och äta upp era hjärnor. Bara så ni vet. Ni, mina fantastiska punkarsvin där nere i gbg, ni betyder otroligt mycket för mig, tack.

När det gäller mitt liv rullar det på precis som vanligt, och förutom hur den närmsta veckan har varit så mår jag bra. Min pojkvän älskar mig och jag älskar honom. Mina vänner älskar mig och jag älskar dem tillbaka.  Snart (när jag är färdig med min utredning dvs.) så kommer jag få åka bort, till vilket land jag nu känner för, dock inte Japan efter som det kostar så förjävligt mycket. Just nu funderar jag en hel del på Tanzania, eftersom pojken kommer åka dit och jobba senare och jag vill se att det inte är jättefarligt där. Jag tänker en del på italien också, eftersom jag spenderat så mycket tid där förut och jag verkligen älskar det landet. I torsdags interjuvades jag i dagbladet (och 3 andra småtidningar förövrigt) och världen älskar mig. Jag hamnade till och med på omslaget, take that motherfuckers! Folk gillar min stil, och jag gillar dom som gillar mig. Jag saknar Cissi något otroligt, tack för allt du gjort för mig. Må du vila i frid älskade vännen min.<3
Nu hade jag tänk att krypa ner i sängen och läsa H.P och lyssna på kent, så puss i ögonen på er bloggläsare
(som börjar bli ganska många nu faktiskt, men ta och bevaka bloggen så att det ser lite mer kickass ut än min sexiga besöksräknare som bara jag kan se :*

Var snälla mot varandra nu,
Love,

tisdag 25 augusti 2009

kärleksberusning


Ibland finns det inte ord. Mitt bloggande är ganska patetiskt, men det gör mig lycklig. Jag skiter fullständigt i att typ ingen läser eller komenterar, jag gillar att blogga ändå. Jag hade iallafall lovat ngn att slänga in en text om vilken musik jag lyssnar på. Och det är olika, jätteolika. Idag har det varit en massa Broder Daniel, mest för att idag var lite av en deppdag, och då behöver jag min BD. Annars blir det en massa kent, en massa Eyes set to kill och en massa Scooter dom senaste dagarna. Men jag lyssnar på så jävla mycket blandad musik, allt från mespop till post hardcore. So well... jag antar att jag är småkonstig. Nu borde jag egentligen gå tillbaks till mitt rum (min data har gått sönder, så jag lånar familjens) och pussa lite på Jonatan, fast han är tråkig och spelar ps2 bara för att jag gick och skrev. Han är gay och vi gillar't! Min gay<3
Och ja, jag är lullig och lycklig och kärleksberusad. Denhär texten suger, men jag är lycklig så fuck off!<3

I used to be Schizophrenic, but we're okay now.

Det har slagit mig hur otroligt olik migsjälv jag kan vara. I skolan, med min klass, är jag dryg och bitchig därför att dom har sårat mig och brutit ner mig. Jag ser ingen anledning att försöka vara vän med några som endå bara skadar mig. Bland folk jag inte känner, i skolan, på stan, var som helst, så är jag oftast hyperaktiv och attentionwhore. Men dom som jag känner på riktigt, dom jag litar på och som jag älskar: Dom känner mig. Det riktiga jag. Någon som kan vara social utan att vara förmycket, någon som kan vara seriös, någon som kan vara rolig utan att vara korkad. Det är kanske bara ett fåtal som känner den riktiga, bra jag, och dom räcker för mig. Jag behöver inte vara populär sålänge jag är bekräftad och speciell, vilket jag blir med mina äkta vänner. När jag isolerade mig så visade det sig vilka dom äkta vännerna var, vilka som brydde sig tillräckligt för att bryta ner väggarna jag byggt upp. Dom var inte många, men dom var tillräckliga. Dom människorna som sett mig när jag varit som mest sårbar, vet att jag har svårt att gråta, ännu svårare med folk. Därför är min garderob min gråtplats, att stänga in mig i min garderob är ett sätt att fly från världen en stund. Jag har gråtit många tårar därinne, och den platsen är helig för mig. Ingen annan en jag är någonsin där inne, den är min och ingen annans. Hade det inte varit så litet hade jag nog bott därinne. Inget ställe gör mig tryggare när jag stressad. Ett annat ställe som betyder otroligt mycket för mig är mina gungor, min tillflykt oavsett hur jag mår. Jag kan sitta i flera timmar med min älskade musik på min älskade gunga, och flyga längs himlen med lurar i öronen. Gungor är frihet, och att sitta där är otroligt mycket, oavsett om man är ensam eller med massor med folk, så ger det mig trygghet. Göteborg är den stad som jag känner mig tryggast i, kanske för att jag har lyckliga minnen från den staden, och norrlänsk dialekt gör min trygg och får mitt hjärta att hoppa lite. Rosa är min favoritfärg och jag har insett att jag tycker svenska är ganska vackert ändå, vissa svenska ord känns så mysiga att uttala. Jag har egentligen inte tid att blogga nu, jag måste göra en textanalys och en bilduppgift, och om ett tag så kommer Jonatan, humtelidum. Jag antar att jag får skriva ett inlägg sen, och nu får ni lite nya & gamla bilder, enjoy
Jag gillar denhär. Men inte denhär. Folk gillar regnbågsfluff

Rosa är grejen. och jag saknar lucas. Midsommar 08.
such a bitch.


måndag 24 augusti 2009

Nytt liv och ny styrka.

Det var två månader jag senast skrev. Jag behövde den tiden ensam, för att kunna bygga upp mig själv, och nu är jag stark, stark och lycklig. Ja, jag kan använda det ordet. Det finns en punkt i livet när man inser att "Jag kan inte fortsätta såhär, jag måste göra något." Jag nådde den punkten, och jag klättrade upp. Visst gjorde det onte, visst var det jobbigt, men jag klarade det. Det beror kanske till stor del på Jonatan, men en del gjorde jag själv också. Jag är inte beroende av honom för att överleva, jag kan faktiskt leva även om det tar slut mellan oss. Jag har mognat och vuxit som person. Jag har ett liv, ett liv jag värnar om. Jag har vänner, intressen och faktiskt... en framtid. En framtid som inte behöver vara kaos, smärta och död. Jag har börjat om på nytt, därav det nya bloggnamnet och ja. Men dom gamla inläggen får vara kvar, kanske som motivation för att inte hamna där igen, för det är det sista jag vill. Bambi låter jag vara död, och han låter mig vara levande. Någonstanns i hjärtat bor han fortfarande, men som ett minne och som en försäkring om att jag faktiskt upplevde tiden med honom. I en annan del av hjärtat bor Lollo, Elin, Bou, Felle, Nemo, Liwiah, Klara,Ems,Karro och alla dom som var eller fortfarande är otroligt nära vänner till mig. Även om många av dom lämnat mig, så finns minnen i hjärtat eftersom jag lovat dom att aldrig glömma. Men den mest speciella delen tillhör Jonatan, för lyckan och kärleken han gett mig. För att han hjälpt mig trots att han själv gick sönder, för att han trodde på mig när jag inte gjorde det själv. Jag älskar den pojken, min magi och min kärlek. En del av min friskhet är också tackvare Sebastian, för att du peppade mig och gjorde mitt självförtroende starkare samt fick mig att börja blogga igen. Lollo och Klara förtjänar ett ett extra omnämnade, för att ni aldrig lämnade min sida, fast jag var elak och orättvis. Ni är så otroligt äkta, och jag är oerhört tacksam för att jag kan kalla mig eran vän. Ni två har gjort mig starkare. Stark nog att bygga upp ett nytt liv på en stadig grund av lycka och kärlek.



måndag 29 juni 2009

MinRubrikÄrGay.

Jag har mått för dåligt för att orka updatera. Alex och jag är inte tillsammans längre, och Darlarnaresan gick totalt åt helvete.
Ta hand om er