Ibland så orkar man bara inte mer.

I mer än ett halvår har BUP utrett mig nu (igen). Nu har de tydligen kommit fram till en diagnos, men jag kommer inte få veta vad fan som är felet på mig. I två år har jag mått åt helvete, och anförtrott mig åt dem, som enbart har ljugit och svikit, om och om igen. Jag är trött på meningslösa samtal med mellanvården, utredare och psykologer. Jag orkar inte mer nu! Jag har svarat på alla frågor, om och om igen. Berättat om och om igen om saker som jag bara vill glömma, för att dem ska kunna berätta vad som är fel på mig. De har försämrat min situation hemma, de har fått mig att må så jävla ¨dåligt, och sen får jag inte ens ta det av resultatet. Det känns bara så jävla meningslöst allting. Jag gråter, tårarna sprutar, Jag vill inte må såhär! BUP har inte hjälpt mig, de har bara fått mig att må sämre.

Jag ger upp nu, jag tänker aldrig mer sitta snällt och berätta om saker som skadar mig, aldrig mer lita på en människa från en myndighet, aldrig mer. Eller jo, min läkare på BUP, den enda som tagit mig på allvar och sett mig som en människa, inte som en smittförande sten.