kärleksberusning

Ibland finns det inte ord. Mitt bloggande är ganska patetiskt, men det gör mig lycklig. Jag skiter fullständigt i att typ ingen läser eller komenterar, jag gillar att blogga ändå. Jag hade iallafall lovat ngn att slänga in en text om vilken musik jag lyssnar på. Och det är olika, jätteolika. Idag har det varit en massa Broder Daniel, mest för att idag var lite av en deppdag, och då behöver jag min BD. Annars blir det en massa kent, en massa Eyes set to kill och en massa Scooter dom senaste dagarna. Men jag lyssnar på så jävla mycket blandad musik, allt från mespop till post hardcore. So well... jag antar att jag är småkonstig. Nu borde jag egentligen gå tillbaks till mitt rum (min data har gått sönder, så jag lånar familjens) och pussa lite på Jonatan, fast han är tråkig och spelar ps2 bara för att jag gick och skrev. Han är gay och vi gillar't! Min gay<3
Och ja, jag är lullig och lycklig och kärleksberusad. Denhär texten suger, men jag är lycklig så fuck off!<3

I used to be Schizophrenic, but we're okay now.

Det har slagit mig hur otroligt olik migsjälv jag kan vara. I skolan, med min klass, är jag dryg och bitchig därför att dom har sårat mig och brutit ner mig. Jag ser ingen anledning att försöka vara vän med några som endå bara skadar mig. Bland folk jag inte känner, i skolan, på stan, var som helst, så är jag oftast hyperaktiv och attentionwhore. Men dom som jag känner på riktigt, dom jag litar på och som jag älskar: Dom känner mig. Det riktiga jag. Någon som kan vara social utan att vara förmycket, någon som kan vara seriös, någon som kan vara rolig utan att vara korkad. Det är kanske bara ett fåtal som känner den riktiga, bra jag, och dom räcker för mig. Jag behöver inte vara populär sålänge jag är bekräftad och speciell, vilket jag blir med mina äkta vänner. När jag isolerade mig så visade det sig vilka dom äkta vännerna var, vilka som brydde sig tillräckligt för att bryta ner väggarna jag byggt upp. Dom var inte många, men dom var tillräckliga. Dom människorna som sett mig när jag varit som mest sårbar, vet att jag har svårt att gråta, ännu svårare med folk. Därför är min garderob min gråtplats, att stänga in mig i min garderob är ett sätt att fly från världen en stund. Jag har gråtit många tårar därinne, och den platsen är helig för mig. Ingen annan en jag är någonsin där inne, den är min och ingen annans. Hade det inte varit så litet hade jag nog bott därinne. Inget ställe gör mig tryggare när jag stressad. Ett annat ställe som betyder otroligt mycket för mig är mina gungor, min tillflykt oavsett hur jag mår. Jag kan sitta i flera timmar med min älskade musik på min älskade gunga, och flyga längs himlen med lurar i öronen. Gungor är frihet, och att sitta där är otroligt mycket, oavsett om man är ensam eller med massor med folk, så ger det mig trygghet. Göteborg är den stad som jag känner mig tryggast i, kanske för att jag har lyckliga minnen från den staden, och norrlänsk dialekt gör min trygg och får mitt hjärta att hoppa lite. Rosa är min favoritfärg och jag har insett att jag tycker svenska är ganska vackert ändå, vissa svenska ord känns så mysiga att uttala. Jag har egentligen inte tid att blogga nu, jag måste göra en textanalys och en bilduppgift, och om ett tag så kommer Jonatan, humtelidum. Jag antar att jag får skriva ett inlägg sen, och nu får ni lite nya & gamla bilder, enjoy

Jag gillar denhär. Men inte denhär. Folk gillar regnbågsfluff

Rosa är grejen. och jag saknar lucas. Midsommar 08.
such a bitch.

Nytt liv och ny styrka.

Det var två månader jag senast skrev. Jag behövde den tiden ensam, för att kunna bygga upp mig själv, och nu är jag stark, stark och lycklig. Ja, jag kan använda det ordet. Det finns en punkt i livet när man inser att "Jag kan inte fortsätta såhär, jag måste göra något." Jag nådde den punkten, och jag klättrade upp. Visst gjorde det onte, visst var det jobbigt, men jag klarade det. Det beror kanske till stor del på Jonatan, men en del gjorde jag själv också. Jag är inte beroende av honom för att överleva, jag kan faktiskt leva även om det tar slut mellan oss. Jag har mognat och vuxit som person. Jag har ett liv, ett liv jag värnar om. Jag har vänner, intressen och faktiskt... en framtid. En framtid som inte behöver vara kaos, smärta och död. Jag har börjat om på nytt, därav det nya bloggnamnet och ja. Men dom gamla inläggen får vara kvar, kanske som motivation för att inte hamna där igen, för det är det sista jag vill. Bambi låter jag vara död, och han låter mig vara levande. Någonstanns i hjärtat bor han fortfarande, men som ett minne och som en försäkring om att jag faktiskt upplevde tiden med honom. I en annan del av hjärtat bor Lollo, Elin, Bou, Felle, Nemo, Liwiah, Klara,Ems,Karro och alla dom som var eller fortfarande är otroligt nära vänner till mig. Även om många av dom lämnat mig, så finns minnen i hjärtat eftersom jag lovat dom att aldrig glömma. Men den mest speciella delen tillhör Jonatan, för lyckan och kärleken han gett mig. För att han hjälpt mig trots att han själv gick sönder, för att han trodde på mig när jag inte gjorde det själv. Jag älskar den pojken, min magi och min kärlek. En del av min friskhet är också tackvare Sebastian, för att du peppade mig och gjorde mitt självförtroende starkare samt fick mig att börja blogga igen. Lollo och Klara förtjänar ett ett extra omnämnade, för att ni aldrig lämnade min sida, fast jag var elak och orättvis. Ni är så otroligt äkta, och jag är oerhört tacksam för att jag kan kalla mig eran vän. Ni två har gjort mig starkare. Stark nog att bygga upp ett nytt liv på en stadig grund av lycka och kärlek.