MinRubrikÄrGay.

Jag har mått för dåligt för att orka updatera. Alex och jag är inte tillsammans längre, och Darlarnaresan gick totalt åt helvete.
Ta hand om er

Håkan Hellström och regn.

Så sitter jag tillsammans med Bella i bilen påväg till darlarna, påväg mot frihet och festande. Påväg mot... livet. Livet helt och hållet. Psykbryt kommer jag inte få, nejnejnejnej. Jag sitter med ångest nu, men det fixar sig. Jag ska försöka slänga upp ett blogginlägg varje dag därifrån, men vi vet ju alla hur jag är.
Ifall min käre bror läser dethär vill jag att du ringer mig, för jag är fortfarande ganska så sur på dig och jag vill fan prata ut om det, och jag har inte ditt nummer.
Och ifall Alex läser får han gärna ringa också, för jag vill prata med dig med, för du är underbar, kärleken min<3

Slänger in ett bättre inlägg om en stund, och bilder från photoshooten igår. ILY bitches.<3

Tysta svarta tårar.

Ibland krashar det bara, ännu en gång. Men vet ni vad? Jag orkar inte bry mig. Visst, jag har fått återfall med rakbladen, men vet ni vad, Det gör inget. För nu ska jag försöka ännu en gång. Även om mina armar alltid kommer vara fyllda av ärr, vill jag kunna säga att jag faktiskt inte skär mig längre. Jag vill kunna säga att jag är frisk, men att ärren är kvar som spår och minnen av min sjuka period. Ärren är inte hemska, om något är hemskt är det såren, men ärren är läkta, bara en antydan om det som varit. Jag skriver om mitt självskadebeteende öppet, därför att jag vill kunna hjälpa och nå ut till andra. Problemet breder ut sig mer och mer, och det görs faktiskt inte mycket åt att det är så många som skär sig, bränner sig, och på andra sätt skadar sig själva. Jag önskar nu att någon sagt till mig, den gången när jag var nio år och stod med en kniv i handen att; vänta, gör inte sådär. Det finns bättre sätt. Istället tog jag kniven och skar längs insidan av mitt lår. Jag visste inte då att det fanns så många fler som gjorde som jag, det var min egen hemlighet och jag var inte normal alls, jag var värdelös, jag borde ha ont, det är det enda jag förtjänade. Jag fortsatte och fortsatte, och nu är jag fast. Fast i ett beroende, men det ska få sitt slut. Jag har hela tiden sagt att jag inte vill sluta, och ja, det var sanning då. Men nu vill jag faktiskt kunna lämna allt det hemska och sjuka bakom mig. Jag vill kunna känna mig stark, utan att rakblad i handen. Visst älskar jag rakbladen, visst älskar jag lugnet dom ger mig, men dom skadar mig så oerhört. Så jag försöker släppa dom nu. Jag säger inte att jag kommer klara det denhär gången, jag vet att det nästan säkert kommer ett återfall, men so what? Det viktiga är att jag försöker, och jag vill. Kanske blir jag fri nu, kanske tar det år. Men jag vet att någon gång ska jag kunna se ner på mina armar och det enda jag ska se är vita, blekta, läkta ärr.
För friskheten ska segra, och jag ska slåss för att överleva.

Men fuck off jävla slampa.

Jag har ingen kreativitet, jag försöker skriva, men det blir bara ord utan mening och jag går sönder. Förut kunde jag leva på mina egna ord, att skriva var en terapi, men nu går det inte längre. Har jag förmågan att kunna livnära mig på dethär fortfarande? Min svenska har försämrats en hel del under våren, mitt ordföråd blivit sämre och jag kämpar hela tiden för att kunna återgå till det språk jag en gång hade. Jag kämpar igenom bok för bok utan att uppfatta orden, någonting har gått väldigt snett i mitt inre. Alex är i paris, träffade honom igår innan han åkte, det var en massa kärlek och trygghet, och sen åkte han till Paris. Jag saknar honom en heldel, menmen, fyra dagar kvar nu, det kan jag klara. Det ska jag klara. Jag har kraft och livsvilja, för första gången på väldigt länge kan jag se en framtid.

Jag älskar dig, stå ut med mig.

Det krävs egentligen så jävla lite. Så jävla lite för att flytta mig ner ifrån minus till plus. För att göra mig lycklig, för det är så jag fucking är, L Y C K L I G, inte hela tiden, men till stor del. Jag har slutat skära mig, eller ja, jag försöker, och jag vill faktiskt. Min lycka har föds, och jag kommer på mig själv med att gå och le utan anledning. För mig är det helt otroligt. Min lycka kom med en pojke, Alex. Han fanns hos mig under en period när jag mådde skit, fanns, intalade mig att jag faktiskt var någon, att jag faktiskt var värd någonting, att jag kunde bli älskad på riktigt. Jag litade på honom, och förstod efter ett tag att jag älskade honom, och inte bara som vän. Så jag berättade det för honom, och ja... vi blev tillsammans. Jag vet att det gick fort, att det inte var "bra" av mig att bli tillsammans med min kompis storebror osv. Men låt mig vara lycklig över dethär, snälla? Jag är verkligen kär i honom, mer kär än jag varit någonsin förut. Jag älskar honom mer än jag älskade Bambi, det är jobbigt att säga det men samtidigt kan jag inte förneka det som är så uppenbart; Jag älskar Alexander Skoog. Han är det finaste och det bästa som hänt mig. Låt mig vara kär, fjollig och lycklig, för det är så jag har blivit. Jag är glad.
Sen ska jag nämna min bästaste vän lite smått här också; Bou. Vår vänskap har kanske inte varit den bästa dom senaste månaderna, jag har varit depp och ego, och hon PMS:ig x100. Men jag kommer alltid älska dig vännen, du är underbar.<3

Förklaring (och försoning?)

Det är inte lätt att förstå hur jag mår, och det är inte lätt att förklara. Men tänk dig detdär lilla hugget i magen när man känner i väskan och plånboken inte ligger där. Den känslan har jag flera dagar i sträck. Oftast hittar man plånboken i väskan när man känt efter ett tag, men jag vet inte vad jag letar efter och därför kan jag inte heller finna det. Sen min nedstämdhet, tänk dig dina allra bästa vänner, och så dödar du dom. Den ledsamheten, den är min älskare och vi går hand i hand. Alla har vi varit med om svek, men tänk när du inte längre har några "nära" vänner. Lägg till att någon gör något som är så fruktansvärt att du fylls av smuts och skam, och plussa på några rakblad,knivar, och ett antal mediciner. Där ungefär, är mitt mående just nu. Min siutation. Jag hatar frågan "Hur mår du?" för oavsett hur jag svarar förstår ingen mitt svar ändå. Dock har jag ändå några kvar; Ems, Nicole, Jonatan och Klara har ännu inte lämnat min sida. Fast... det är ju egentligen bara jonatan som jag träffar någorlunda ofta. Sen jag slutade skolan har jag inte träffat Nicole, Ems har jag inte träffat sen Valborg och Klara likaså. Älskade vännerna mina, ni är oerhört viktiga för mig. Och när allt är bra igen ska vi dansa med älvor och klappa drakar, jag lovar. Min framtidstro existerar kanske inte, men det beror på att jag inte är en människa, det är jag inte. Jag är magi. Tro mig inte, eller kalla mig sjuk, men jag vet att det är så. Mitt hjärta bär min sanning, och sanningen är att när jag är stark nog, och har återhämtat mitt psyke, då kommer jag kunna flyga högt. När jag betraktar er från min gränslösa höjd kanske jag kan tänka på er ibland, men vi tillhör skilda världar. Jag hör inte hemma i denhär världen, men jag kan komma hem ibland, till min värld. Ni säger att det är psykoser, jag säger att det är resor. Resor hem, resor hit, resor till olika platser. Jag har bara sett denna och två till, men jag vet att det finns många olika. Det är sanningen.