Tysta svarta tårar.

Ibland krashar det bara, ännu en gång. Men vet ni vad? Jag orkar inte bry mig. Visst, jag har fått återfall med rakbladen, men vet ni vad, Det gör inget. För nu ska jag försöka ännu en gång. Även om mina armar alltid kommer vara fyllda av ärr, vill jag kunna säga att jag faktiskt inte skär mig längre. Jag vill kunna säga att jag är frisk, men att ärren är kvar som spår och minnen av min sjuka period. Ärren är inte hemska, om något är hemskt är det såren, men ärren är läkta, bara en antydan om det som varit. Jag skriver om mitt självskadebeteende öppet, därför att jag vill kunna hjälpa och nå ut till andra. Problemet breder ut sig mer och mer, och det görs faktiskt inte mycket åt att det är så många som skär sig, bränner sig, och på andra sätt skadar sig själva. Jag önskar nu att någon sagt till mig, den gången när jag var nio år och stod med en kniv i handen att; vänta, gör inte sådär. Det finns bättre sätt. Istället tog jag kniven och skar längs insidan av mitt lår. Jag visste inte då att det fanns så många fler som gjorde som jag, det var min egen hemlighet och jag var inte normal alls, jag var värdelös, jag borde ha ont, det är det enda jag förtjänade. Jag fortsatte och fortsatte, och nu är jag fast. Fast i ett beroende, men det ska få sitt slut. Jag har hela tiden sagt att jag inte vill sluta, och ja, det var sanning då. Men nu vill jag faktiskt kunna lämna allt det hemska och sjuka bakom mig. Jag vill kunna känna mig stark, utan att rakblad i handen. Visst älskar jag rakbladen, visst älskar jag lugnet dom ger mig, men dom skadar mig så oerhört. Så jag försöker släppa dom nu. Jag säger inte att jag kommer klara det denhär gången, jag vet att det nästan säkert kommer ett återfall, men so what? Det viktiga är att jag försöker, och jag vill. Kanske blir jag fri nu, kanske tar det år. Men jag vet att någon gång ska jag kunna se ner på mina armar och det enda jag ska se är vita, blekta, läkta ärr.
För friskheten ska segra, och jag ska slåss för att överleva.