तित्ता, जग हर स्किल्ल्ज़!

Ja, jag vet att mina ögon ser olika stora ut, jag venne varför.
Ja, jag vet att mina sår/ärr syns, too bad.
Ja, ja vet att TVn hörs i bakgrunden.
Ja, jag vet att min röst är cp.

Och vad vet om när hjärtat kan bränna För kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva

Varför saknar jag honom? Varför älskar jag honom fortfarande? Varför har jag blivit en helt annan person sen han dog? Varför är han död? Frågorna lämnar inte mitt huvud för en sekund, allting snurrar och utan att jag lyckas hejda det rinner den första tåren ner längs kinden, och snart följs den av hundratals jämnlikar. Regnet är här och jag drunknar. Jonatan har jag dessutom inte träffat på en vecka nu, och jag saknar honom. Saknad är ungefär allt det som fyller upp mitt inre just nu. Jag är inte längre tom, jag är full av saknad och ångest, klart att allt inte får plats och läcker ut som tårar då. Jag har slutat se tårarna som ett uttlopp för min svaghet, jag har nästan slutat notera dom. Dom har blivit självklara i min vardag, nu går det inte längre veckor mellan tårarna, nu är det timmar. Skolan har jag nu totalt och fullständigt slutat i, jag orkar knappt gå ur sängen och jobbar heltid med att överleva när skulle jag hinna med skolan då egentligen? Så nu har jag ju iallafall inte längre någon ångest över skolarbetet och jag slipper betygshets. Jag har gått från att vara MVG:barn till avhoppare, och jag vet inte ens hur det egentligen gick till. Helt plötsligt bara rämde hela fasaden och måendet som hade pågått i flera år, fast undangömt och under lager av smuts och skam, tog plötsligt över mitt liv. Jag inser hur tråkig min blogg måste vara att läsa för alla dom som inte är jag. Mitt liv, så som jag levde det, hade varit fyllt av bilder och inlägg om helt sjuka saker, istället är min blogg nu bara fylld av mina tankar och om min saknad. Jag inser kanske att jag använder bloggen helt fel, för jag använder den egentligen bara för att skriva av mig om allting som hänt. Men ändå sitter jag här och vänder in och ut på mina känslor på en blogg på internet. Jag vet inte ens varför, men jag känner ändå att jag på någotsätt vill nå ut, vill kunna berätta att precis så här är det, precis så här finns det faktiskt folk som mår, precis så här kan ett liv förstöras, och precis såhär blev jag förstörd, pågrund av skolan, vänner, familjen och självmord. Det formade mig till den jag är idag. Dom som kände mig innan jag blev såhär, dom som kände den svarthåriga sarkastiska tjejen, som aldrig någonsin var svag, som alltid var stark, som alltid skrattade och hade en kropp som var relativt oförstörd, dom vet inte vem jag är längre. Dom säger att min sjukdom förstört mig, men det anser jag inte att den har. Ibland, om än bara för korta stunder, ibland bara för en sekund, kan jag känna mig så stark och oförstörbar, så som jag var sommaren 07. Då hade jag ändå kämpat mot mobbning och deprissioner, ätstörningar och självhat. Men just den sommaren, sommaren 2007, då var jag så jävla lycklig. Inte kunde jag då ana, att precis ett år senare, sommaren 2008, skulle ett helvete ta sin början och bryta ner mig. Inte kunde jag då ana att jag skulle många av mina vänner försvinna, att en självmordsvåg skulle ta så många av dom. Inte kunde jag då ana att jag skulle hamna i en sådan deprission att jag skulle vara tvungen att hoppa av skolan, och inte kunde jag alls ana att jag skulle förlora min stora kärlek. Inte visste jag att en människa, skulle kunna göra mig så illa att jag inte ville leva längre. Det förstod jag inte, jag visste inte att jag skulle ge upp mina drömmar, men det har jag nu gjort. Snart är det sommarlov, och sommaren 2009 tar sin början, snart har jag klarat av ett år med domhär känslorna, ett helt år. Jag vet inte hur sommaren 2009 ska te sig, men jag ska göra allt jag kan för att jag inte ska behöva uppleva sommaren 08 i repris.

Kill me. Just fucking kill me.

Jo, jag knallade iväg till skolan, kände mig verkligen helt jävla lost när jag var där. Lyckades hitta Sasha och Emma efter 10 minuters letande efter mitt skåp (som jag förövrigt aldrig hittade...) Så jag satt med dom en stund, lustigt nog utan ångest. Jag mådde bra, men så självklart blev jag övermodig, och begav mig till Engelska lektionen utan en tanke på att förbereda mig ett dugg mentalt för att möta min klass. Så tja, jag dog. Lektionen var hemsk. Jag satt där, och varje sekund dog jag lite mer. Jag satt där och verkligen hade ett jävla pokerface. Dom får inte se mig svag, dom får inte se mig gråta, Dom får inte se mig skada mig själv, Dom får inte se mig försvinna in i en annan värld, Dom får inte, Jag får inte. Tankarna gick bara runt i huvudet tills jag helt enkelt inte orkade mer. Jag klarade av lektionen, klarade av att prata med ett fåtal människor efteråt, men såfort jag lämnade skolbyggnaden kollapsade jag. Jag satt utanför skolan och grät, livrädda små sexor passerade "åh herregud, titta emot! Hon gråter" No shit, Sherlock. Jag dog, betedde mig som en dryg bitch mot alla som undrade om jag var okej, torkade mina tårar och begav mig hemåt. Så kom jag hem, satt ensam en stund och bara vilade, tänkte,försökta återhämta mig från skolan, och precis när jag kommit in i någon form av lugn, kommer min syster hem, kaos, skrik och bara... Ångest. Sen kom mamma och pappa hem, och jag skulle iväg och rida, som jag var otroligt lycklig över, därför att jag mår bra av det. Då går min syster på mig, jag bryter ihop, och klarar inte av att åka till stallet, trots att jag så jävla gärna ville rida. Så nu sitter jag här och bara känner mig tom och samtidigt full av ångest, när jag egentligen kunde suttit på hästryggen och mått bra. Jag hatar det.

När idag blir igår, kommer du att älska mig då?

Jag ska till skolan idag. Ångest Ångest Ångest för det, men det är en liten seger i att klara av det. Jag är fullkomligt livrädd, Sitter och skakar medans jag skriver (TVÅ TIMMAR KVAR!) och har en extrem ångest. Det känns som om jag kommer krasha, inte orka, låta skolan döda mig, låta den bryta ner mig som så många gånger förr. Jag vet ju att jag kommer få så många frågor om var jag varit, och varför jag inte varit där. "Jag är deprimerad." Nej, jag vill inte svara det, jag vill inte att dom ska veta, Vill inte att dom ska veta om mina svagheter, Vill inte att dom ska få se mig, Vill inte låta dom bryta sig in under min fasad. "Varför har du så många ärr, Hanna?" Vad ska man svara? "Jag skär mig" "En tiger attackerade, en ångesttiger". Det är väll dom svaren jag jag brukar svara, mest för att få folk att sluta fråga och hålla käften. Om någon har skärsår och ärr på armarna, vad tror man då att någon gjort? Ramlat i trappen? Herregud. Jag orkar inte. Mina armar är dock fria från nya skärsår idag, det enda som syns är mina ärr, och trots att jag egentligen inte vill lär jag väll gömma mig under en långärmad tröja, så slipper jag komentarer och frågor. Idag är jag fylld av självförakt och hat över min kropp, mina röda ärr, mina vita ärr, mina sår och mitt utseende. Idag gömmer jag mig, idag är jag feg. Idag glömmer jag allt detdär om mod som varit viktigt för mig, Idag gömmer jag allt detdär som jag egentligen värdesätter; Sanning och Mod. Idag ska jag möta världen, feg. Nej! Jag är stark, jag kan klara dethär! Idag ska jag möta världen; som mig själv, Med allt det som är jag.

Sometimes; I wish I was the wind so I could fly away from you.

Jag känner mig så trött, okreativ och ja... seg idag. Satte igång och skulle städa mitt rum, men jag orkade helt enkelt inte. Jag är för trött och... smådeppig. Jag vill ligga i min säng och dricka varm choklad, men vi har ingen mjölk hemma ens. Hela världen verkar vara emot mig idag, och det suger. Vissa människor anser ju att jag borde ta mig in till stan, men jag har ingen ork att vara social, inte ork att gå till tunnelbanan, inte ork att gå ur sängen. Jag vill inte. Jag vill bara sova!
äh, slänger in en bild på migsjälv, från sommaren...03? Bara för att ge inlägget en mening.

To kill them - I have to kill myself.

Så nära
Men ändå så långtbort
Jag kan nästan snudda vi lyckan
När jag sträcker ut mina fingertoppar
Men ständigt drar den sig framåt
Kan jag hinna ikapp tiden?
Vill jag ens det?
Jag vill hitta lyckan
Men också leva varje ögonblick.
Också i smärtan och kaoset
.Jag vill överleva
Men inte snabbspola igenom livet.
Jag vill bli älskad och åtrådd
Men är det samma sak som att vara lycklig?
Det vet jag inte
Och att söka innan jag vet
är det nödvändigt?
Vad är det jag jagar,
kärlek eller lycka?

Forever was a little bit shorter then we thought

Så, tillbaks till verkligheten. Kunde dom inte unna mig ens en dag av lycka? Förtillfället är Jonatan här (finasten, jag älskar honom.) och trots det, trots att han är här så saknar jag Bambi. Min pojke som jag älskade så. Han dog,

han lämnade mig här. Varje dag är en saknad.
Ett utdrag ur en gammal text jag skrivit;

"Hösten har färgat löven röda och jag sitter på tåget till göteborg, till Bambi, min finaste pojkvän.Jag känner lyckan sprida sig i bröstet när jag inser att om bara någon timme, så kommer vi träffas igen, det var ändå två veckor sen sist, vi har båda haft dåligt med pengar och inte kunnat träffas. Men nu är jag påväg, påväg till honom. Jag har saknat honom, trots telefonsamtal och sms varje dag, jag har saknat hans läppar och hans händer, hans skratt, hans mummlande i sömnen, jag har saknat honom, den delen som måste upplevas och inte höras över en telefon. Jag har aldrig upplevt en såhär stark kärlek förut, och nu, nu när jag har kärleken här hos mig, fylls jag av hopp och glädje, jag är lycklig. Jag har mått så fruktansvärt dåligt men nu sjunger lyckan i bröstet och jag fylls av hopp om framtiden. Bambi, eller Robin som han egentligen heter har räddat mitt liv. Hans lycka har smittat av sig på mig och vi ler i kapp när han hämtar mig på stationen. Det är kyssar av kärlek och sex som är vackert. Han är så oerhört vacker, så underbar, så...magisk. Han är det absolut bästa som någonsin hänt mig, så otroligt underbar och otroligt vacker. Min älskade Pojke, mitt liv."


"Döden tog min älskade.
Han dog. Älskade jävla kaospojke, varför?När hans mamma ringer mig, när jag hör hennes röst behövs inga ord. Redan innan hon sagt någonting förstår jag att han är död. Varför? Han skulle in på ett nytt behandlingshem, han var hemma en natt. En natt. Han knöt fast ett rep i en av bjälkarna i taket på sin älskade vindsvåning, helt inredd i svart, satte en snara runt halsen, sparkade undan stolen, och dog. Jag behövde honom, men han dog, trots att jag älskade honom mer än livet dog han. Jag är trasig och sönderslagen. Varför hör inte min fantasyfamilj av sig? Deras syster är gravt deprimerad sedan innan och hennes älskade har dött, varför finns dom inte här?! "

Smärtan blir inte mindre, tiden läker ingenting. Man lär sig bara att leva med att hjärtat har gått sönder, att ens kärlek inte räcker. Jag älskade honom, och det gör jag fortfarande, trots att han är död. Död. Det har gått mer än ett halvår nu, men jag är inte över det. Jag var så oerhört kär i honom, och jag vet att han älskade mig nästan mer än jag älskade honom. Han var det jag levde för, han var mitt liv. Hans död, den dödade delvis mig också.

Hela världen är så underbar (om man är korkad tom och glad)

Idag känns som en bra dag. Känner mig nästan helt ångestbefriad och nästan... glad? Längesen jag verkligen kände mig såhär. Iallafall så har pappa stannat hemma idag (tydligen får jag inte lämnas ensam längre. lol) så snart ska vi två ta oss iväg till kista galleria för att äta lunch och köpa en ny mobiltelefon till mig, jag har ju en tendens att ha sönder mina (Y). Imorgon ska jag förmodligen dra med pappa in till stan under förmiddagen, och strosa runt i stan medans han har möten, och sen är det ju långhelg så hela min familj kommer vara hemma med mig. Förhoppningsvis ska jag ta mig lite kraft och vilja, så jag kan åka in till plattan och träffa mina underbara vänner där. Jag saknar dom. Påtal om att sakna, så inser jag hur många vänner jag tappat kontakten med pågrund av mitt psyke just nu. Jag ska höra av mig såfort jag mår bättre, och orkar, jag lovar. För jag saknar er, helt galet mycket. Förövrigt så har jag fixat komentargrejen, nu kan även vanliga dödliga komentera! (men kom igen nu, jag vet att ni vill)
Nu ska jag åka, så puss i ögat på er, se er för när ni går över gatan, and keep away from sharp objects!

Jag drunknar i mitt hat

Hennes ångestfyllda skrik skär
som rakblad

genom nattens mörker.

Blodet rinner ner

från hennes armar
precis som regntårarna

från hennes
sorgtunga ögon.

Hennes nakna kropp bär
spåren från hennes år av kaos.

Måhända att hennes hjärta
fortfarande slår,

Men smärtan hjärtat orsakar
får henne att slita ur det
ur sitt bröst.

Med hjärtat i handen

och själen i mörker.

Dör hon.

Ser ni hennes smärta nu?

I could'nt beat them, So I joined them

Eftersom alla andra har så jättefina bloggar, så startar jag min alldeles egna! Mysigt värre, eller hur? Dels så blir det väll en heldel vanligt bloggande, men jag ska försöka publicera iallafall något jag skrivit, en ordentlig dikt eller text.
Eftersom man tydligen ska ge lite info om sig själv så kan jag väll också göra det;
Jag är dryg mot folk som är fula eller irriterande, såvida jag inte känner dom.
Jag går inte i skolan längre, eftersom jag är deprimerad.
Jag hänger en del på plattan, lyssnar båda på "skrikmusik" och j-rock.
Jag bits, och blir kåt på vampyrer.
Jag är fast i ett självskadebeteende som jag inte ens vill ta mig ur, för jag bryr mig inte om blickar på mina ärr. Ni kan titta bort om det stör er.
Och ja, jag är bisexuell, inte för att det är "trendigt" utan för att jag både gillar killar och tjejer.
Bröst är vackra.
Jag kan framstå som en bitch, och jag kan vara en också, så det är chill.
Jag är medveten om mina brister, men är faktist snällare irl... oftast.