Forever was a little bit shorter then we thought

Så, tillbaks till verkligheten. Kunde dom inte unna mig ens en dag av lycka? Förtillfället är Jonatan här (finasten, jag älskar honom.) och trots det, trots att han är här så saknar jag Bambi. Min pojke som jag älskade så. Han dog,

han lämnade mig här. Varje dag är en saknad.
Ett utdrag ur en gammal text jag skrivit;

"Hösten har färgat löven röda och jag sitter på tåget till göteborg, till Bambi, min finaste pojkvän.Jag känner lyckan sprida sig i bröstet när jag inser att om bara någon timme, så kommer vi träffas igen, det var ändå två veckor sen sist, vi har båda haft dåligt med pengar och inte kunnat träffas. Men nu är jag påväg, påväg till honom. Jag har saknat honom, trots telefonsamtal och sms varje dag, jag har saknat hans läppar och hans händer, hans skratt, hans mummlande i sömnen, jag har saknat honom, den delen som måste upplevas och inte höras över en telefon. Jag har aldrig upplevt en såhär stark kärlek förut, och nu, nu när jag har kärleken här hos mig, fylls jag av hopp och glädje, jag är lycklig. Jag har mått så fruktansvärt dåligt men nu sjunger lyckan i bröstet och jag fylls av hopp om framtiden. Bambi, eller Robin som han egentligen heter har räddat mitt liv. Hans lycka har smittat av sig på mig och vi ler i kapp när han hämtar mig på stationen. Det är kyssar av kärlek och sex som är vackert. Han är så oerhört vacker, så underbar, så...magisk. Han är det absolut bästa som någonsin hänt mig, så otroligt underbar och otroligt vacker. Min älskade Pojke, mitt liv."


"Döden tog min älskade.
Han dog. Älskade jävla kaospojke, varför?När hans mamma ringer mig, när jag hör hennes röst behövs inga ord. Redan innan hon sagt någonting förstår jag att han är död. Varför? Han skulle in på ett nytt behandlingshem, han var hemma en natt. En natt. Han knöt fast ett rep i en av bjälkarna i taket på sin älskade vindsvåning, helt inredd i svart, satte en snara runt halsen, sparkade undan stolen, och dog. Jag behövde honom, men han dog, trots att jag älskade honom mer än livet dog han. Jag är trasig och sönderslagen. Varför hör inte min fantasyfamilj av sig? Deras syster är gravt deprimerad sedan innan och hennes älskade har dött, varför finns dom inte här?! "

Smärtan blir inte mindre, tiden läker ingenting. Man lär sig bara att leva med att hjärtat har gått sönder, att ens kärlek inte räcker. Jag älskade honom, och det gör jag fortfarande, trots att han är död. Död. Det har gått mer än ett halvår nu, men jag är inte över det. Jag var så oerhört kär i honom, och jag vet att han älskade mig nästan mer än jag älskade honom. Han var det jag levde för, han var mitt liv. Hans död, den dödade delvis mig också.