Kill me. Just fucking kill me.

Jo, jag knallade iväg till skolan, kände mig verkligen helt jävla lost när jag var där. Lyckades hitta Sasha och Emma efter 10 minuters letande efter mitt skåp (som jag förövrigt aldrig hittade...) Så jag satt med dom en stund, lustigt nog utan ångest. Jag mådde bra, men så självklart blev jag övermodig, och begav mig till Engelska lektionen utan en tanke på att förbereda mig ett dugg mentalt för att möta min klass. Så tja, jag dog. Lektionen var hemsk. Jag satt där, och varje sekund dog jag lite mer. Jag satt där och verkligen hade ett jävla pokerface. Dom får inte se mig svag, dom får inte se mig gråta, Dom får inte se mig skada mig själv, Dom får inte se mig försvinna in i en annan värld, Dom får inte, Jag får inte. Tankarna gick bara runt i huvudet tills jag helt enkelt inte orkade mer. Jag klarade av lektionen, klarade av att prata med ett fåtal människor efteråt, men såfort jag lämnade skolbyggnaden kollapsade jag. Jag satt utanför skolan och grät, livrädda små sexor passerade "åh herregud, titta emot! Hon gråter" No shit, Sherlock. Jag dog, betedde mig som en dryg bitch mot alla som undrade om jag var okej, torkade mina tårar och begav mig hemåt. Så kom jag hem, satt ensam en stund och bara vilade, tänkte,försökta återhämta mig från skolan, och precis när jag kommit in i någon form av lugn, kommer min syster hem, kaos, skrik och bara... Ångest. Sen kom mamma och pappa hem, och jag skulle iväg och rida, som jag var otroligt lycklig över, därför att jag mår bra av det. Då går min syster på mig, jag bryter ihop, och klarar inte av att åka till stallet, trots att jag så jävla gärna ville rida. Så nu sitter jag här och bara känner mig tom och samtidigt full av ångest, när jag egentligen kunde suttit på hästryggen och mått bra. Jag hatar det.