.__.

Så har funktionen som gör att man kan lägga upp videoinlägg direkt på bloggen försvunnit, synd för jag hade en jävla massa skit jag ville ha upplagt. Dock så får jag en ny blogg snart, så håll ut kamrater!

Egentligen så är jag nog mindre mänsklig än du.

Jag blir alltid lite fundersam när folk påstår att jag är stark och modig. Sanningen är den att jag oftast är rädd, jag är nog egentligen rädd mest hela tiden. Allra räddast är jag för att förlora dem jag älskar, och det händer ändå gång på gång. Jonatan är nog den enda personen som får mig att slappna av och som jag inte är så jävla paranoid över. Jag litar på att han finns där, att han inte kommer försvinna än på ett tag. Jag tror att han är den ende som förstår mig till 98% procent, för mer än så kan man nog inte förstå. Jag är så otroligt glad över att han tar hand om mig när jag får psykoser och hallicunerar, även om det händer allt mer sällan nu. En annan sak jag är otroligt tacksam över är min läkare, Kai. Han är nog det förste som verkligen lyssnat och därefter tagit fram rätt medicin, nu slipper jag felmedicinering och mediciner som bara drar ner mig djupare. Han är fantastisk. Fantastisk är också min mentor, Mr Gälldin. Få lärare bryr sig nog så mycket som han gör (okej, Mr Ryberg också, som faktiskt t.o.m har hjälpt till med min utredning genom att svara på en jävla massa frågor osv, helt frivilligt.) Så har vi Lollo, älskade vännen. Tack för att du var den enda som stannade vid min sida under hela perioden när allt var så jävla skit. Tack för att du orkade lyssna på mitt jävla gnäll, och tillochmed dra med mig till Danmark. Klara, tack för att du aldrig gav upp på mig och stannade hos mig igenom precis allt. Jag kommer aldrig någonsin kunna tacka dig nog. Axel, du är en av dem finaste personer jag träffat. Även om jag lyckades gå i samma skola som dig i två år utan att inse det. Bou, du är br00tal och jag är otroligt glad över att vi är vänner igen. Bex, du är min syster, tack för allt. Bella, du måste klara dethär. Du ska överleva, och jag ska finnas där för dig då. Jag är otroligt ledsen för allt dethär, du ska inte behöva bli så grovt misshandlad att det blir kritiskt för din överlevnad, bara för att du älskar mig. Jag är så otroligt ledsen älskade vännen min. Och ni idioter som gör dethär, skadar dem jag älskar och skrämmer livet ur mig, Mina brutala vänner (nej, inte Bou) kommer att slå sönder er och äta upp era hjärnor. Bara så ni vet. Ni, mina fantastiska punkarsvin där nere i gbg, ni betyder otroligt mycket för mig, tack.

När det gäller mitt liv rullar det på precis som vanligt, och förutom hur den närmsta veckan har varit så mår jag bra. Min pojkvän älskar mig och jag älskar honom. Mina vänner älskar mig och jag älskar dem tillbaka.  Snart (när jag är färdig med min utredning dvs.) så kommer jag få åka bort, till vilket land jag nu känner för, dock inte Japan efter som det kostar så förjävligt mycket. Just nu funderar jag en hel del på Tanzania, eftersom pojken kommer åka dit och jobba senare och jag vill se att det inte är jättefarligt där. Jag tänker en del på italien också, eftersom jag spenderat så mycket tid där förut och jag verkligen älskar det landet. I torsdags interjuvades jag i dagbladet (och 3 andra småtidningar förövrigt) och världen älskar mig. Jag hamnade till och med på omslaget, take that motherfuckers! Folk gillar min stil, och jag gillar dom som gillar mig. Jag saknar Cissi något otroligt, tack för allt du gjort för mig. Må du vila i frid älskade vännen min.<3
Nu hade jag tänk att krypa ner i sängen och läsa H.P och lyssna på kent, så puss i ögonen på er bloggläsare
(som börjar bli ganska många nu faktiskt, men ta och bevaka bloggen så att det ser lite mer kickass ut än min sexiga besöksräknare som bara jag kan se :*

Var snälla mot varandra nu,
Love,