Och vad vet om när hjärtat kan bränna För kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva

Varför saknar jag honom? Varför älskar jag honom fortfarande? Varför har jag blivit en helt annan person sen han dog? Varför är han död? Frågorna lämnar inte mitt huvud för en sekund, allting snurrar och utan att jag lyckas hejda det rinner den första tåren ner längs kinden, och snart följs den av hundratals jämnlikar. Regnet är här och jag drunknar. Jonatan har jag dessutom inte träffat på en vecka nu, och jag saknar honom. Saknad är ungefär allt det som fyller upp mitt inre just nu. Jag är inte längre tom, jag är full av saknad och ångest, klart att allt inte får plats och läcker ut som tårar då. Jag har slutat se tårarna som ett uttlopp för min svaghet, jag har nästan slutat notera dom. Dom har blivit självklara i min vardag, nu går det inte längre veckor mellan tårarna, nu är det timmar. Skolan har jag nu totalt och fullständigt slutat i, jag orkar knappt gå ur sängen och jobbar heltid med att överleva när skulle jag hinna med skolan då egentligen? Så nu har jag ju iallafall inte längre någon ångest över skolarbetet och jag slipper betygshets. Jag har gått från att vara MVG:barn till avhoppare, och jag vet inte ens hur det egentligen gick till. Helt plötsligt bara rämde hela fasaden och måendet som hade pågått i flera år, fast undangömt och under lager av smuts och skam, tog plötsligt över mitt liv. Jag inser hur tråkig min blogg måste vara att läsa för alla dom som inte är jag. Mitt liv, så som jag levde det, hade varit fyllt av bilder och inlägg om helt sjuka saker, istället är min blogg nu bara fylld av mina tankar och om min saknad. Jag inser kanske att jag använder bloggen helt fel, för jag använder den egentligen bara för att skriva av mig om allting som hänt. Men ändå sitter jag här och vänder in och ut på mina känslor på en blogg på internet. Jag vet inte ens varför, men jag känner ändå att jag på någotsätt vill nå ut, vill kunna berätta att precis så här är det, precis så här finns det faktiskt folk som mår, precis så här kan ett liv förstöras, och precis såhär blev jag förstörd, pågrund av skolan, vänner, familjen och självmord. Det formade mig till den jag är idag. Dom som kände mig innan jag blev såhär, dom som kände den svarthåriga sarkastiska tjejen, som aldrig någonsin var svag, som alltid var stark, som alltid skrattade och hade en kropp som var relativt oförstörd, dom vet inte vem jag är längre. Dom säger att min sjukdom förstört mig, men det anser jag inte att den har. Ibland, om än bara för korta stunder, ibland bara för en sekund, kan jag känna mig så stark och oförstörbar, så som jag var sommaren 07. Då hade jag ändå kämpat mot mobbning och deprissioner, ätstörningar och självhat. Men just den sommaren, sommaren 2007, då var jag så jävla lycklig. Inte kunde jag då ana, att precis ett år senare, sommaren 2008, skulle ett helvete ta sin början och bryta ner mig. Inte kunde jag då ana att jag skulle många av mina vänner försvinna, att en självmordsvåg skulle ta så många av dom. Inte kunde jag då ana att jag skulle hamna i en sådan deprission att jag skulle vara tvungen att hoppa av skolan, och inte kunde jag alls ana att jag skulle förlora min stora kärlek. Inte visste jag att en människa, skulle kunna göra mig så illa att jag inte ville leva längre. Det förstod jag inte, jag visste inte att jag skulle ge upp mina drömmar, men det har jag nu gjort. Snart är det sommarlov, och sommaren 2009 tar sin början, snart har jag klarat av ett år med domhär känslorna, ett helt år. Jag vet inte hur sommaren 2009 ska te sig, men jag ska göra allt jag kan för att jag inte ska behöva uppleva sommaren 08 i repris.