Jag älskar dig, stå ut med mig.

Det krävs egentligen så jävla lite. Så jävla lite för att flytta mig ner ifrån minus till plus. För att göra mig lycklig, för det är så jag fucking är, L Y C K L I G, inte hela tiden, men till stor del. Jag har slutat skära mig, eller ja, jag försöker, och jag vill faktiskt. Min lycka har föds, och jag kommer på mig själv med att gå och le utan anledning. För mig är det helt otroligt. Min lycka kom med en pojke, Alex. Han fanns hos mig under en period när jag mådde skit, fanns, intalade mig att jag faktiskt var någon, att jag faktiskt var värd någonting, att jag kunde bli älskad på riktigt. Jag litade på honom, och förstod efter ett tag att jag älskade honom, och inte bara som vän. Så jag berättade det för honom, och ja... vi blev tillsammans. Jag vet att det gick fort, att det inte var "bra" av mig att bli tillsammans med min kompis storebror osv. Men låt mig vara lycklig över dethär, snälla? Jag är verkligen kär i honom, mer kär än jag varit någonsin förut. Jag älskar honom mer än jag älskade Bambi, det är jobbigt att säga det men samtidigt kan jag inte förneka det som är så uppenbart; Jag älskar Alexander Skoog. Han är det finaste och det bästa som hänt mig. Låt mig vara kär, fjollig och lycklig, för det är så jag har blivit. Jag är glad.
Sen ska jag nämna min bästaste vän lite smått här också; Bou. Vår vänskap har kanske inte varit den bästa dom senaste månaderna, jag har varit depp och ego, och hon PMS:ig x100. Men jag kommer alltid älska dig vännen, du är underbar.<3